Veritas vincit

Sista veckorna som tonåring. Känns ganska speciellt. Det är kanske dags att ta tag i livet nu, vad vet jag. Har fortfarande ingen studieteknik värd namnet, tränar på tok för lite, ingen ordning i största allmänhet.

Har en sån där självkänslodipp igen. Har inte riktigt insikt i vad jag är bra på. Det skulle väl vara att få folk på bra humör. Det kommer man väl en bit på, men hur långt? Det är väl synd att klaga egentligen, det är ju bara jag själv som inte tar ansvar. Lätt fixat om man tänker efter.

Sen var det ju det här med känslor. Det gör fortfarande ont när jag ser henne. Kroppen fylls av den oerhörda hjärtliga glädjen när jag får se min älskling, vilken sedan sugs ur magen som luften ur ett trasigt rymdskepp. Kvar blir den oerhörda tomhet och ångest som är olycklig kärlek.

Borde plugga fysik nu. Tentan är på måndag, och muntan är på torsdag. Men jag känner mig på tok för nostalgisk för det. Längtar tillbaka till tiden när det inte var några tvivel, inga konstigheter. Bara ömsesidig kärlek...

"The greatest thing you will ever learn is just to love and be loved in return"
"Bättre ha älskat och förlorat än aldrig älskat"
"Det som inte dödar dig, härdar dig"
"Efter regn kommer solsken"

"Du förtjänar inte det här"
"Du är så söt"
"Det går över, snart hittar du någon annan" (Tänk om jag inte vill det då?)

"Jag har inte tid med pojkvän just nu"
"Det är så mycket press från alla håll just nu"
"Jag vet inte"
"Jag vet inte"
"Jag vet inte"

jag vet inte. Det värsta du kan höra som pojkvän. Varför är det så svårt att prata med sin pojkvän? Varför måste man stöta bort honom bara för att man inte känner samma sak längre? Jag orkade inte, jag tog beslutet och gjorde slut. Grät hela måndagen i ångest, vad i helvete hade jag gjort? Det blev mitt fel, mitt beslut.

Då kunde du utan ångest och dåligt samvete gå vidare och skaffa ny pojkvän på direkten. Det var ju faktiskt jag som hade gjort slut, eller hur?

Varför? Varför kunde du inte bara pratat med mig?