Veritas vincit

Mina päron högg mig i morse. De tycker inte jag ska fortsätta med detta.

Pratade med flera kompisar idag. De säger kämpa på.

Förstå mitt dilemma?

Jag håller på att förtvina av all väntan. Det är dags att jag får tummen ur arslet och börjar hitta på saker så jag får annat att tänka på.

Jag har sagt att du ska få den tid du behöver... Men det är fan inte lätt!

Men jag vill inte stå som någon slags "reserv". Om du håller på och strular runt på fester eller whatever så kommer jag ta det som en hård diss och förmodligen inte vara lika glad över hela situationen. Men det är ju upp till dig. Jag påstår inte att du gör det, men det är en av mina värsta rädslor just nu, därför tar jag upp det.

Vi måste prata. På riktigt.

Kolla! Den första biten autosparades! D.v.s det jag skrev INNAN jag somnade :P

Här kommer det!


I wanna kiss you but my senses tell me to stop... typ...

Långt mycket pladdrigare blir jag när jag är full... För många tår på tanden för vår tungas skull...

Nu ska jag väl inget kapitalt, men ändå. Summa summarum så behöver du fundera mera, och det ska du få. En positiv grej är att nu vet jag vad jag vill igen. Nu är jag åter säker.

Jag verkar vara väldigt disciplinerad. Jag kysste dig inte... Jag kommenterade inte rökningen alls, trots att det sved lika hårt som vanligt... Jag slutade dricka när punchen var slut...

HUR stor är oddsen att Carro sitter på samma buss? Hon såg ju inte riktigt glad ut när jag gick av bussen. Hon såg nog iofs inte mig... Men jag såg henne, hon verkade inte glad... Tolvans triangeldrama, jag känner mig ganska ondskefull... Jag vet att jag har ingen anledning till det, men vem sa att känslor var logiska?

Jag är konstant rädd. Jag...

Jag vill be om ursäkt. När jag blev påverkad idag blev jag typ emo och satt och ojjade mig över dig... Jag vill be alla som var där ikväll om ursäkt för mitt tråkiga beteende, men det är tyvärr inte så mkt jag kan göra åt...

Frågade den långe rökaren varför han röker, Fick svaret "därför att det är avslappnande och smakar gott". Det där med smakar gott tror jag inte jag skulle hålla med om... Däremot, om jag skulle börja röka just nu så skulle jag nog bli en tung nikotinmissbrukare väldigt väldigt fort...

NEEEEJ! JAG ÄR DUM I HUVET!

Jag hade ett jättelångt bra inlägg och så lyckas jag fucka bort det!

GUUD VA JAG KÄNNER MIG VÄRDELÖS JUST NU!

Började skriva när jag kom hem, somnade med datan i knät, vaknade fyra timmar senare av att datan dunkar i golvet. Sover vidare, tar upp datan och fortsätter skriva, glömmer sätta i sladden och allt försvinner. CP-LASSE!

Jag får väl försöka sammanfatta lite kort...

Jag hade en mardröm inatt... Drömde att du berättade om alla du haft sex med under den här tiden, varav den första var två dagar efter... Jag vaknade i panik med rusande puls... Somna gråtandes är en sak, vakna är en annan... Brukar egentligen inte få ångestattacker...

Hur stor att sannolikheten att mitt ex sitter på samma buss? Hon såg inte alls lycklig ut... Inte konstigt, hon såg mig gå på bussen med dig...

Jag är säker igen. De här dagarna av plötslig osäkerhet är över. Jag vill ha dig. Över allt annat. Vetskapen att du känner även det minsta för mig är det som får mig att orka fortsätta vänta. Trots dessa enorma plågor jag går igenom just nu.

Jag mår inte bra, jag mår inte bra.

Vågar jag fira valborg med dig eller kommer jag bara fucka upp hela stämningen precis som igår. Ett skräckslaget emo-fyllo... Jag känner mig värdelös... Kommer du hångla med nån? I så fall vill jag ens vara i närheten...

Jag mår så obeskrivligt dåligt av att se/föreställa dig med andra. På ett sätt vill jag veta om "allt som har hänt emellan" som du sa igår. Så jag slipper fundera på det, samtidigt som jag gärna är lyckligt ovetandes...

Jag vet inte om du fortfarande strular med folk... Eller om du inte gör det medans du funderar... Om det sista gäller vill jag nog veta det... Då skulle jag kunna slappna av... Om du vill säga såklart, jag kräver ingenting av dig. Ingenting alls...

Egentligen så kan jag ju inte ens kräva att du inte håller på med andra, du har ju egentligen inga förpliktelser mot mig. Å andra sidan kan man ju se det som att vi är "på-g" igen, och det vore jobbigt med en repris på ett annat förhållande som slutade i smärta innan det hade börjat...

Jag vill bara vara med dig... Du är det jag lever för! Du är mitt allt... Och oavsett vad jag gör så pressar jag dig... Jag är livrädd för att du i skräck kommer att skjuta ifrån allt som har med mig att göra...

Av någon anledning känns det som att loppet är kört... Snälla du, säg att det inte är det! Just nu känns allt som en lång och plågofylld resa ner mot botten... Hoppet får mig att stå kvar, och vänta...

Jag glömde en grej. En annan grej min mor sa var att hon har aldrig sett mig må så dåligt som i somras... Hon vill inte se mig sån igen. Men jag står fast vid att vi båda har förändrats till det bättre, jag kommer inte behöva må dåligt! Jag mår bara dåligt nu... Sen kommer det inte behövas...

Jag tror vi behöver prata mer. Jag behöver få vissa signaler för att överhuvudtaget kunna slappna av just nu. Jag lider!

Lika mycket underbar som du är, lika ont gör det att se dig med andra...

FY FAN VAD JAG TJATAR!

Jag är fan helt jävla världelös. Går här och emo-ar mig över nåt jag inte har någon som helst kontroll över! Jag känner mig totalt jävla maktlös!

Jag ska sluta upprepa samma jävla grejer om och om och om igen! Du vet ju vad jag vill. Jag vill bara veta om just den lilla saken... Ifall du fortfarande håller på med folk... Svaret på den frågan skulle antingen lätta mitt hjärta enormt eller knyta fast lidandet ordentligt. Men jag måste få veta...

Kan inte du komma hit... Jag vill ha dig nära mig... Jag mår så dåligt just nu, och du är den enda som kan få mig att må bättre...

Kan inte vem som helst bara komma hit och ge mig en kram, eller ringa, eller vad fan som helst... Jag har inte mått så här dåligt sen du gjorde slut...

Du kan väl ringa...? Snälla...?

Det kändes BRA! Lättnad is the shit.

Nu är det bara biologihemtentan som ligger och skaver. Andreas vet ju vad jag går för, men det vore onödigt att bajsa på sitt mvg i onödan. Så det blir nog lite helgskrivande. Om jag känner mig själv rätt så kommer det bli väldigt sparsamt med sånt, men nån gång ska man bättra sig.

Jag känner att jag börjar tappa motivation. Klart jag vill prestera bra och så, men jag börjar bli så vansinnigt lat. Det är inte bra. Jag tror inte jag ligger i mental fas nånstans. Som tur är så har jag inte schabblat till nånting, än...

Jag känner mig tom, igen. Jag vette fan vad jag själv känner längre. Eller, det gör jag visst. Jag känner ingenting alls. För nånting. Mådde bra när vi solade efter skolan idag, så jag är ju inte apatisk.

Du är ett mysterium. Min mage spunkar ur när jag försöker känna efter om dig. Men samtidigt så bryr jag mig jättemycket om dig. Det är som att min mage förbereder sig för det värsta. Nånstans föranar den smällen som komma skall. Ja, jag ska erkänna, jag är inte optimistisk just nu... Men jag står fast vid min åsikt. Detta har funkat och kommer att funka. Även om vi båda inte är i fas för tillfället...

Det kommer ta slut snart. Jag känner det. På ett eller annat sätt så kommer den här historien snart få sin upplösning. Det märks på dig.

Igår kände jag mig otroligt liten. Jag har inte varit så rädd på länge...

Jag kände mig inte säker. Igår kände jag absolut ingenting överhuvudtaget... Jag fick nästan panik. Hur mycket jag än koncentrerade mig så var det helt tomt.

Jag vet inte vad det är som fick mig att tveka. Jag har fortfarande kvar mina känslomässiga reflexer när jag får reda på att nåt hänt dig. Läste din blogg och såg det där om slagsmålet, reagerade lite, så det är inte borta.

Vi behöver ses, och prata.

Det känns nästan som om jag har fått ett återfall. De tomma åtta månaderna påminner. Jag har jättesvårt att skriva hur jag känner nu... Kanske helt enkelt har fått ur mig allt.

Roulette - System Of A Down

Fan då. Vad är det som händer... I'll never hear the end of this...

Konstig dag. Jag är fan spelberoende, spelar spel när jag borde jobba i skolan. Måste fan ta tag i det här...

Känner mig sné. Men inte tillräckligt djup för att förmedla på sedvanligt sätt... Hoppas jag är ursäktad. Teoriprovet börjar knacka på dörren också... Dags att börja plugga det igen.

Tänker inte så mycket på dig nuförtiden. Försöker bara få tiden att gå. Funkar väl växlingsvis... Du är så fin...

Nu är det rörigt. Nu är det riktigt rörigt. Men jag känner mig inte särskilt stressad. Har bara ångest för att jag inte gör det jag borde.

Har TRE och inte mindre än TRE franskaprov denna vecka. Galet. Det enda kritiska är skrivdelen, måste plugga på mina verbformer och formuleringar. Mitt MVG hänger på det...

Lite läskigt, jag tänker inte på dig lika ofta nuförtiden. Kan bero på att jag har så vansinnigt mycket att göra. Iofs är det lite skönt på nått plan...

Mitt förra inlägg blev visst lite som en dikt. Känns ju nästan lite vackert. Men inte lika vackert som du!

Du anar inte hur skönt och rogivande det är att vi faktiskt umgås trots denna press emellan oss. Jag tror att det är HUR nyttigt som helst! Att vi på nåt sätt får "lära känna" varandra igen. Sen dämpar det min ångest otroligt. Bara att få vara nära dig med jämna mellanrum, men också känna att det händer nåt. Att du inte glömt bort mig...

Varför ska jag behöva vara så vansinnigt rädd hela tiden? Jag blir ju knäpp! ÅÅH! Orka...

Vi behöver prata ut du och jag. Men, som sagt, jag är rädd för vad du har att säga...

Mitt hjärta mår dåligt när du mår dåligt... Mitt hjärta blir glatt när du är glad... Mitt hjärta ler när du ler... Mitt hjärta skrattar när du skrattar... Mitt hjärta gråter när du gråter...

Oavsett hur jag själv mår...

Men det är obeskrivligt hur mitt hjärta lider och vrider sig i plågor när jag ser, hör eller tänker dig med andra... Det är obeskrivligt...

Obeskrivligt...

Rädsla...

Rädsla...

Rädsla...

...

Lissma är bra. Det är skönt att vara där ute. Flumma gärnet med glada människor. Me needs.

Passade på att ringa dig på kvällen. Jag var rädd för att du skulle vara på fest eller nåt... Kanske blivit uppraggad av nån. Typiskt mig att tänka så...

Men det var du inte. Du hade pluggat hela dan. Du var stressad som fasen. Det var lite gulligt =)

Det kändes lite som för ett år sen. Lustigt, historien upprepar sig på riktigt. Hoppas att det inte upprepar sig i full utsträckning...

Har inte haft nån stor emotionell happening att förtälja idag.

Kom och tänka på att du skulle kunna leka Greger i Nile City: "Han e jäävligt käär i mig..." =) Hihi.

Gick runt i klockis idag efter rustningshelgen. Kan tänka mig att jag luktade apa papa. Glömde lissmaduscha på morgonen. Var väl inte så taktiskt kanske... Men lövblåsen var rolig.

Jag känner mig ganska emotionellt stabil idag, vilket är skönt. Ska sova på saken så ska ni se att det går över.

Franskaprov 0800 imorn. Jättesugen INTE!

Saknar dig hörru. Tycker du kan komma hit och krama mig nu. Det vore sjukligt nice.

Jag har haft en jättetrevlig kväll. Verkligen! Klart det är lite jobbigt, men det är inte den pirrande känslan som gör en handlingsförlamad och att man tänker sönder allting. Vi bara va. Det känns jättebra.

När du lutade dig mot mig, de sista minuterna, då släppte min värsta oro. Du undviker mig inte, som i min mardröm. Nu kan jag hålla ut längre. Tack.

Du ska veta att även jag tycker detta är jobbigt. Inte bara i form av all väntan, utan om det faktiskt är mitt hjärta som talar. 90% av tiden är jag övertygad, men ack ibland tvivlar jag. Folk som påstår att det bara är för att jag blev dumpad, att jag saknar kärleken i sig. Dessa tankar skrämmer mig. Men så fort jag är med dig känns allting rätt. All oro försvinner.

Jag förstår dina tankar. Om ifall det varit för länge sen, om vi blivit för olika, förändrats för mycket... Jag tror inte det. Jag tror att vi i så fall har förändrats till det bättre. Jag talar iaf för mig själv. Jag har inte märkt nån stor förändring på dig som skulle förvärra.

Jag är dig otroligt tacksam för att du erbjöd mig att sova kvar. Frågan är om jag hade klarat det. Jag tror jag påpekade det... Det hade blivit för många tankar i mitt huvud, och hade vi varit ensamma hade vi nog pratat en del om det och då kanske förhastade beslut hade tagits, alternativt skulle jag grubbla mig till sömns. Mitt psyke är kanske starkt, jag vet inte, men det där hade nog blivit för mycket. Min spontana tanke var "självklart sover jag kvar!", ty jag vill inget hellre. Men inte än, inte nu. Det känns inte rätt. Inte rättvist mot dig. Inte mig heller för den delen...

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig mera. Men jag tror att det är jättenyttigt att vi ses. Att vi börjar umgås igen för att "lära känna varandra på nytt" så att säga. Jag tror inte du kan bilda nån vettig uppfattning om situationen bara över msn, oavsett hur lång tid du tar på dig. Vi ses om en vecka. Det känns jätteskönt, jag blir inte utan dig alltför länge :)

Jag hoppas att jag höll en bra balans på hur jag betedde mig. Jag kände inget behov av att analysera mitt beteende längre, vilket känns jätteskönt. Jag bara undrar om du tycker att det var bra. Var jag för närgången, eller för distant? Berätta gärna vad du tycker och tänker. Jag vill ge dig så bekväma och realistiska förhållanden jag kan för dig att fatta ditt beslut.

Förlåt om jag lägger över pressen sådär... Jag vill inte tynga dig mer än du redan är tyngd... Men du ska veta att jag är här för din skull. Du är prio ett just nu. Säg bara till om du behöver mig, så kommer jag.

Jag ville så gärna hålla dig i handen i soffan. Men jag vågade inte...

Kärlek och rädsla verkar visst gå hand i hand...

Fly on the wings of love - Olsen Brothers

Jag börjar tappa ork...

Föräldrarna undrar om det är så viktigt att träffa dig/er imorgon. Jag säger ja. Jag nämner inte dig vid namn. Jag vågar inte. Jag vågar inte ta den diskussionen. Det ska handlas skor och bäras fönster och bli dåligt väder så de ifrågasätter värdet att dra iväg för min del. Jag vill inte avslöja den sanna anledningen till att jag inte vill annat.

Jag orkar inte plugga just nu. Jag har tre kursprov i franska nästa vecka, rustningshelg hela helgen, och jag har fortfarande typ inte pluggat nånting. Jag bara sitter med min bärbara framför tv'n. Vad händer med mig?

Fick ett sånt där anfall igen. Myssjuka. Sitter och har en mental drabbning med mig själv och säger att det inte är du! Det är inte värt det! ÅÅååååh, jag håller på att bli knäpp! Från den ljusa sidan så är läget iaf mer eller mindre oförändrat, altså, det är iaf inte på väg utför...

Jag känner mig chokad. Det är en bra beskrivning. Och jag kan inte bolla tankar med mina päron. Det är krävande. Eller, klart jag kan, men de håller inte med mig... Jag vill ha hjälp, inte en diskussion.

Och det enda jag kan göra är att antingen vänta, eller ge upp. Det sistnämnda är fullständigt uteslutet.


Orkar inte tänka ut nån låt idag. Hoppas ni har överseende. Fins det ingen låt som heter I feel helpless?...

Känner mig lite smått musikalisk. Har börjat nöta Champagne Bath med Sonata Arctica. Bra låt. Fick den av dig dessutom, det gör den ännu bättre. Texten har typ ingenting med oss att göra, but still =).

Jag börjar nästan känna mig lycklig. Alla som läser bloggen säger eller skriver så vackra saker om den. Antingen att jag är poet, eller att känslorna lyser, eller att det går rakt in i hjärtat. Med främst av allt: jag finns här. Det ger mig en otrolig värme. Det är obeskrivligt, det ger mig styrka att klara av denna väntan. Jag är fasansfullt otålig just nu. LOVA att du säger till om jag är tjatig. Jag är ganska bra på balans, men jag har mina brister.

Nu vet jag inte om du fortfarande läser här. Du kanske tycker det är för jobbigt, eller så vill du kanske få en insikt i mitt stora lilla hjärta. I vilket fall som helst, så vill jag att du ska veta detta:

Även om du inte har särskilt höga tankar om dig själv, om du tycker att du är elak eller bara allmänt konstig, så håller jag inte med. Du är den allra finaste människa jag känner. Jag känner mig nästan kränkt när du talar ner om dig själv. Du är så otroligt vacker på alla sätt, jag förstår inte att du inte tar åt dig! Ditt senaste blogginlägg skrämmer mig lite. Varför är du så rädd för hur du påverkar folk? Istället för att bara se att nåt händer, bli rädd och sen försöka fly, ta tag i det! Använd den påverkan du har till att rätta till saker och ting. Du har större påverkan på folk än vad du tillåter dig själv att tro. Du är så försiktig.

Jag förstår om du är rädd att såra mig. Var inte det. Det enda sättet du kan såra mig på är att inte vara ärlig mot dig själv. Fundera och kom fram till vad du känner, och agera därefter! Om du går emot dina egna känslor så kommer jag bli ledsen.

Jag vill vara med dig. Jag dagdrömmer om att du sitter brevid mig i soffan, ligger brevid mig i min säng, cyklar med mig till skolan. Få det inte till att jag är paranoid, det är mer som en önskan. Ditt underbara leende, ditt vackra hår, hela du fyller mig med en värme jag inte känt på åtta månader. Jag vet att det bara gått två veckor tills du fick reda på allt, men jag saknar dig.

Jag förstår om du är rädd för hur det kommer bli. Jag tror också att det kommer bli nån slags emotionell accelerationssträcka. Vi har trots allt inte umgåtts nästan alls på åtta månader, det är klart det tar ett tag att vänja sig. Jag tror att det är nåt vi kommer klara utan problem, vi är så pass ärliga med varandra.

Det är dig jag vill ha. Du är kvinnan i mitt liv. Tro inget annat.

Det här börjar arta sig mer och mer som brev till dig... Fast det känns skönt på ett sätt att andra läser, jag vet inte varför...

Åååh nu kom jag på någonting jag verkligen saknar!

Killa mig på ryggen - Robert Broberg

Nu vet du. Nu är alla korten på bordet. Jag hoppas med mitt hjärta att det leder till nåt gott och inte förstör hela situationen. Det vore tufft att leva med...

Jag vet att det skrivna ordet inte är lika mäktigt som det talade, men jag gör mitt bästa för att förmedla mina känslor så uppriktigt som möjligt.

Jag hoppas att en dag få stå öga mot öga och bekänna min kärlek.

Tills dess ska jag låta dig fundera. Må solen ge dig styrka att fatta rätt beslut...

Det var en nervös dag idag... Dagen då du kommer hem... Jag funderade vad jag skulle ta mig till. Det är fortfarande svårt. Men självklart så väntar jag.

Guud vad jag tjatar om detta väntande! Men jag känner mig så hjälplös, jag kan ju inte göra mycket annat...

Det känns lite annorlunda nu när jag vet att du läser... Men jag ångrar inte det jag skrivit. Vartenda ord är sant, hoppas du inser det.

Just so you know - Jesse McCartney
(Gillar inte honom egentligen,
men texten är ganska bra...)

Nu jävlar är jag mätt. Mat is the shit.

Jag är lite nervös över morgondagen. Men jag har samtidigt slutat oroa mig så mkt. Känns ganska skönt.

I morgon kommer du hem. Jag har faktiskt inte funderat på vad jag ska ta mig till. Jag kommer vilja fråga hur du känner, men jag vill inte stressa dig. Du SKA få all tid du behöver. Jag står för vad jag lovar.

Det var lite kul, fredan på påsklägret berättade jag om när vi sågs förra torsdagen. Båda två som hörde tyckte att jag var jättegullig, en började nästan böla. Kändes lite intressant. Vad är det som är så ovanligt gulligt med det? Det är väl självklart.

Hade träning idag, det var skönt. Vi körde lite karateinspirerade grejer, så jag tänkte ju på dig i alla fall... Det brukar inte vara några tankar alls, men idag slank du in i sinnet. Det var inte så farligt tur nog.

Känslor är ett intressant fenomen. Som indoktrinerad naturvetare undrar jag vad känslor har för funktion. Varför har naturen främjat känslor. Det kanske är våra instinkter som vi kalla för känslor. Djur kanske också har känslor i så fall, bara att vi med vårt "högre medvetande" kan särskilja det.

Nej usch vad jag jiddrar.

Jag försöker komma på hur jag bäst kan beskriva mina känslor för dig. Det är vansinnigt svårt. Jag är verkligen inte i fas just nu. Å andra sidan, måste jag försöka få det på pränt? Men jag vill göra ett försök.

Oavsett hur jag mår kan jag tänka på ditt leende och ditt skratt och må bättre. Varje gång jag tänker på dig vill jag bara krama dig. Jag känner din närvaro men jämna mellanrum när jag mår som bäst. När jag tänker på dig med andra killar skär det i min mage. Ungefär vid solar plexus. Det känns som en blandning mellan smärta, illamående och kyla. Som att det klämmer ihop sig och skickar nån signal till hjärnan som signalerar "dåligt dåligt". Jag vill vara med dig. Jag vill så mycket...

Jag vill för mycket. Samtigt är jag nöjd med att bara få vara med dig... Kom tillbaka till mig... Snälla du...

Välkommen hem min kära... Hoppas du har samlat styrka nog att ta rätt beslut... Oavsett vad det är...

Fan det är som att man börjat leva igen. Man börjar tänka igen och njuta av vädret och himlen som man gjorde förr. Jag är återuppväckt, och det är skönt.

Var på promenad med vår vän. Min uppfattning om henne har förändrats sen i somras. Jag höll henne ansvarig för din rökning förut, vilket jag nu insett var smärre felaktigt. Vi kom faktiskt fram till att hela min anti-rökningskampanj i somras faktiskt inte hade någon annan effekt än skada på vårt förhållande. Hon är en bra tjej, inget snack om saken.

Det är massa såna saker jag har lärt mig. Småsaker man insett i efterhand. Sånt som gör att jag känner starkare att det är värt att försöka igen. Jag har lappat till några av mina gamla brister, och jag är övertygad om att du har det.

Jag vill ha ett Ja. Varken ett "nja" eller "ja, MEN". Om men'et kommer så är du inte säker. Det enda som kommer hända då är att jag kommer bli otroligt sårad igen. Ska vi försöka igen så ska båda ge minst 100%, och det är jag villig att göra. Även ifall det går i backen så tänker jag satsa allt. Det är du värd, jag hoppas jag är det.

Jag har funderat lite på vad nästa steg ska bli. Min planering sträcker sig inte längre än att du kommer hem ifrån Paris. Jag antar att jag få anpassa mig till situationen då och se vad du säger. Om vi ska träffas, eller bara prata på msn. Jag vet inte om jag vågar ta upp detta, jag vill ju inte tjata eftersom jag lovat dig all tid. Samtidigt vill jag inget annat än veta... Jag saknar dig!

Hoppas att det löser sig till det bättre. Våren är här. Pånyttfödelsens månad. Det är här det gamla slutar och det nya tar sin början. Hoppas att de åtta månadernas kvävda lidande kan sluta här och vi inleda något nytt. Du och jag. Hoppas det blir tillsammans.

Jag är rädd för att skrämma bort dig med mina känslor...

Somethin' Stupid - Frank & Nancy Sinatra

Ironiskt. Jag mår som bäst nu när jag sovit som minst. Somnade väl inte innan ett igår eller nåt. sen upp innan sju.
Saknade inte dig lika vansinnigt idag. Det var skönt för omväxlings skull. Ska ta det lungt ikväll. Ta en promenad med en vän till dig och snacka lite. Blev bjuden på nån maskerad, men jag tror inte att jag varken orkar eller har lust... Det hade varit jätteroligt att gå dit med dig dock. Det är alltid lika skönt att vara med dig, skulle vara med dig jämt och ständigt om jag fick bestämma, men det funkar inte riktigt så...

Jag tycker du kan komma hem nu. Jag saknar dig. Jag är bara nervös över hur lång tid ditt beslut kommer ta... Jag har lovat att ge dig all tid du behöver, och det löftet ligger mig närmast om hjärtat. Jag ska göra så gott jag kan för att inte tjata på dig. Det är ett av det svåraste jag vet. Att prata med dig utan att prata om oss. Det blir nån slags skådespel som inte är behagligt någonstans...

Fick en bild av dig. Skulle hjälpa dig att redigera den. Du är jättefin på den. Den ligger på skrivbordet. Jag borde inte titta på den, men ditt leende är det vackraste jag sett...

Jag tror jag håller på att bli tokig.


PS. Ni som trots allt läser denna blogg får väldigt gärna kommentera om ni vill. Det är skönt att få lite bekräftelse att jag gör nåt vettigt. DS

Your song - Elton John

Dagarna blir inte bättre. Idag gick vi på bio med franskagruppen och såg La Vie en Rose. Fruktansvärt djup och deprimerande film, men bra. Helt plötsligt fick jag en sån enorm lust att luta huvet på min grannes axel och kela lite, men ungefär en halv sekund senare mindes jag att det inte var du som satt där. Tårarna var inte sena fram. De man inte ser lider man inte av, så ingen märkte.

På vägen hem la jag mig i Fullerstaparken, under ett träd. Kände att jag ville vara med mig själv en stund. Det var faktiskt oväntat skönt. Stjärnorna tittade fram. En av dem glänste så starkt att det var som att man hade vinklat en spegel så att bilden av dig reflekterades mot mig. Runt om himlen flög en massa flygplan. Jag ville att du skulle vara på ett av dem, men kände mig maktlös...

Liggandes i gräset, under ett träd, maktlös. Himlen påminnde mig om Ådö. Denna underbara sommar. Livet är inte rättvist. Allt tar slut. Men varför ska det behöva ta slut så fort? Hur mycket jag än ville så kunde jag inte ändra dina känslor. Men tog det verkligen slut, eller blev du bara skrämd för förändringen? Jag hoppas...

Ringde en vän på väg hem. Behövde höra en röst. Ville allra helst höra din, eller möjligtvis en röst av dem som är med dig, men det vågade jag inte. Jag ansåg det olämpligt. Du ska få fundera i fred, alternativt slippa fundera.

Jag har lärt mig så mycket. Jag vet att det är svårt att inse, men det har jag. Jag har sett tillbaka på vår tid och känt efter om det jag gjorde. Jag förstår att jag var tjatig och beskyddande och allting när jag tjatade om dricka och rökning. Jag hatar rökning och jag förstår inte hur du kan skada dig själv så, men jag har insett att om jag tjatar så bidrar det inte till nånting. Snarare tvärt om. Men nu vet du ju vad jag känner, det är ett ställningstagande du får ta själv. Jag tror vi kan ha stor nytta av våra erfarenheter från i somras. Även om det är undermedvetet så tror jag att vi kommer att ha förändrat oss till det bättre. Inte mycket, men avgörande. Jag är fortfarande mig själv, om än lite mer mogen. Och du, du är mig mer kär än någonsin. Detta är inte förälskelse längre. Det var det för ett år sen. Nu är det bara ren kärlek rakt igenom. Jag hoppas att du också har detta frö jag burit på i åtta månader, och att även ditt blommar ut till detta otroliga fenomen som min kärlek är.

Ååh jag vill upp på mattan igen... Där finns inte denna rädsla... Den som skaver, den som skär och förlamar... Snälla... Snälla... Det gör ont...

Mitt hjärta är i Paris. Ty där min skatt är, där kommer också mitt hjärta att vara...

It seemed like such a good idea at the time - The Darkness

Varför måste du vara så vansinnigt vacker? Jag tittade lite i din blogg, vilket jag slutade med när du gjorde slut eftersom jag bara mådde dåligt. Nu blev jag påminnd om varför.

I somras var jag så oerhört glad över att du valde mig. Du som är den mest underbara människa jag känner till valde ut just mig till din pojkvän. Jag har aldrig mått så bra, du var mitt allt.

Jag var orolig när du var på medeltidsveckan. Jag visste att folk skulle stöta på dig, just för att du är så vansinnigt söt. Jag var tvärsäker på att du inte skulle bedra mig, men jag var rädd för vad andra skulle göra mot dig, lättpåverkad som du är.

Nu när jag läser din blogg igen förstår jag att situationen inte förändrats särskilt mycket. Det svider i mig att jag inte längre är där och kan stötta dig när du mår dåligt. Klart jag kan trösta dig i egenskap av vän. Men situationer som de där får mig att må hemskt. Att se dig framför mig tillsammans med andra är det som svider mest i mitt sinne. Det är en skärande känsla.

När jag på på DÅM drömde jag om dig. Det sa jag till dig tror jag. Det var en mardröm. Vi var på nåt varuhus tror jag, tillsammans med ett gäng kompisar. Jag kunde urskilja bara dig och min svikare till vän. Du undvek mig. Hela tiden. Men du var med honom också. Ni gjorde inget, men du var hellre med honom än med mig. Att vakna med den där skärande känslan efter åtta månader utan några som helst känslor är ingenting jag tycker att någon ska behöva uppleva.

Allting kommer tillbaka. Både det goda och det onda.

Jag är rädd. Det är nog det jag känner mest förutom kärlek. Rädsla. Att förlora dig igen. Någonstans säger min mage att det är precis det som kommer hända. Rädslan smyger upp längs ryggraden när jag tänker på dig. Min kärlek bara förstärker detta hemska. Dessutom känner jag rädsla för att vara naiv. Att allt detta bara är på grund av att det var JAG som blev dumpad. Jag vill inte det. Snälla någon säg att detta är äkta! Det är så jag känner!

Min far avrådde mig från att ta upp detta igen. Han har i alla år haft mer eller mindre rätt om saker och ting i livet. Vi är så lika mina föräldrar och jag. Men denna gång gick jag emot honom. Magkänslan sa åt mig att ge det ett försök. Det ironiska är att mina föräldrar även propagerar starkt för magkänslan. Så jag gör som de tycker samtidigt som jag inte gör det. Hur som helst så känns det som om jag är ute på outforskat vatten. Jag har inte päronen tätt intill som jag brukar ha. Det är läskigt, men samtidigt känner jag större motivation för att detta är vad jag vill.

Jag vill bara hålla dig. Jag vill krama dig i all evighet. Ge dig massage när du har ont. Laga mat åt dig när du är hungrig. Smeka dig i håret tills du somnar. Ta hand om dig när du är sjuk...

Ville kyssa dig i torsdags, men mitt bättre vetande höll mig tillbaka...

Jag tycker att det här är fruktansvärt jobbigt. Det är tur att jag har folk som stöttar mig. Ni är det enda som håller mig uppe just nu.

Nej, nu ska jag till Ju-Jutsun. Lite mokuso är precis vad jag behöver. På mattan finns du inte. Skolan finns inte. Det är bara jag, min gi, mina tränare och mina kamrater. Jag skulle inte klara mig så bra utan mattan.

Avslutningsvis vill jag bara meddela de som inte förstog mitt förra inlägg så är hon i Paris nu. Poängen är att jag saknar henne och vill ha henne hos mig. Ni som kan franska kan ju läsa själva...

Poison - Alice Cooper

Maintenant ma chèrie est arrivé à Paris. J'éspère tout sera drôle.

Tu me manque. Tu est trop souvent dans ma tête.

Viens dans mon bras... Chérie...

Var på träningsläger i Jönköping i helgen. Var ute på lördagen. Gick tillbaka mot skolan där vi skulle sova tillsammans med min kära Jujutsukompis.

Vi började prata om relationer och kärlek och sånt. Eller, snarare, vi började prata om hennes pojkvän. Vi kom väl inte fram till så mycket, det verkade gå bra. Sen började vi prata om hur det gick för mig. Jag började lätta på hjärtat, vilket jag i regel är ganska bra på. Men lite toxifierad som man var så var man ganska skakis av ämnet när vi kom fram till skolan. Vi slog oss ner i en trappa och fortsatte prata. Jag började bli rätt spänd och hon sa att jag fick gråta ut om jag ville, att det skulle kännas bättre. Min spontana tanke var att "nej det behövs väl inte". Men till slut så brast det. Allt for ut på en gång. Åtta månader är lång tid. Väldigt starka känslor man sätter lock på jäser ganska bra under så länge. Vi satt där ett tag... 

Efteråt var det inte lika tungt att tänka på det. Samdigt känns det djupare. Det är svårt att beskriva, men jag är övertygad om att det var nyttigt.

Jag är för bra på att ha höga förhoppningar, men den här gången känns det som att jag har en realistisk, om än ganska negativ inställning.

Pratade med en vän i telefon förut som påstår att jag faktiskt älskar henne, men det är ett så starkt ord. Det är inte helt otänkbart att så är fallet, men jag vet inte vad det är att älska någon...

Jag är bara så rädd för att jag är naiv och att detta inte är äkta. Jag vill inte...

Tack för att du satt kvar.

Since you've been gone - Rainbow

Jaa, då var det altså gjort. Nu har man skaffat blogg.

 Det sägs att skriva ska vara väldigt bra för att få ut sina tankar. Jag är egentligen en pratare, men jag ska ge detta ett försök.

Jag vill varna känsliga läsare. Jag misstänker att det kommer finnas en tendens till att jag blir lite mer neggo än vanligt när jag skriver, så ta mig inte för hårt =)