Lasse Bikkhu
Hur kommer det sig att musik kan få en människa att totalt glömma bort precis allting? Allt som existerar blir plötsligt en själv och musiken man lyssnar på när man hör vackra toner...
Buddhister talar om att meditera för att leva i nuet. Jag säger: sätt på en bra låt, tänd nåt värmeljus och bara njut. Närmare nirvana kommer du inte i vardagen.
Jag känner att jag behöver stämpla ut snart. Bara ta en stund för mig själv, göra absolut ingenting. Tända nåt ljus, sätta på en låt, fundera över livet. Kanske borde åka iväg någonstans. Sätta mig på en klippa vid vattnet...
Problemet med detta är att det är inte riktigt praktiskt genomförbart utan en stor känsla av ångest för att man inte gör det man borde. Men varför "bör" man göra det egentligen?
Har blivit ganska tagen av det här med buddhism. Livet är fan dukkha. Människornas livstörst leder bara till elände. Jag håller med om att det gäller att sätta sig över den, men kanske inte via den åttafaldiga vägen. Det gäller bara att inse att livet är begränsat och att ibland är det strävan i sig som ger lycka, inte målet.
Men en människa som strävar utan att märka framgång blir galen.
Jag har svårt att tro på övernaturliga saker. Jag är väldigt "materialistisk" på det sättet. Skulle kunna kalla mig ateist, men jag är inte tillräckligt påläst för att oficiellt kalla mig det än.
Men jag tror att om man bara inser att livet är dukkha så känns det inte lika farligt längre. Man förväntar sig elände på nåt sätt. Otroligt pessimistiskt, jag vet, men samtidigt ger det utrymme för en helt annan sorts optimism. Ganska paradoxalt, eller hur?
Om man vet att elände finns överallt och alltid är med dig, då finns det ju inget som kan göra dig besviken. Då är det lättare att acceptera nederlag och glatt se vidare mot nästa horisont. Det som har skett har skett.
Kanske ska skapa en egen religion och kalla den för filosofi. Men sanskritorden är coola, jag ska börja titulera mig Bikkhu.
Puss
Buddhister talar om att meditera för att leva i nuet. Jag säger: sätt på en bra låt, tänd nåt värmeljus och bara njut. Närmare nirvana kommer du inte i vardagen.
Jag känner att jag behöver stämpla ut snart. Bara ta en stund för mig själv, göra absolut ingenting. Tända nåt ljus, sätta på en låt, fundera över livet. Kanske borde åka iväg någonstans. Sätta mig på en klippa vid vattnet...
Problemet med detta är att det är inte riktigt praktiskt genomförbart utan en stor känsla av ångest för att man inte gör det man borde. Men varför "bör" man göra det egentligen?
Har blivit ganska tagen av det här med buddhism. Livet är fan dukkha. Människornas livstörst leder bara till elände. Jag håller med om att det gäller att sätta sig över den, men kanske inte via den åttafaldiga vägen. Det gäller bara att inse att livet är begränsat och att ibland är det strävan i sig som ger lycka, inte målet.
Men en människa som strävar utan att märka framgång blir galen.
Jag har svårt att tro på övernaturliga saker. Jag är väldigt "materialistisk" på det sättet. Skulle kunna kalla mig ateist, men jag är inte tillräckligt påläst för att oficiellt kalla mig det än.
Men jag tror att om man bara inser att livet är dukkha så känns det inte lika farligt längre. Man förväntar sig elände på nåt sätt. Otroligt pessimistiskt, jag vet, men samtidigt ger det utrymme för en helt annan sorts optimism. Ganska paradoxalt, eller hur?
Om man vet att elände finns överallt och alltid är med dig, då finns det ju inget som kan göra dig besviken. Då är det lättare att acceptera nederlag och glatt se vidare mot nästa horisont. Det som har skett har skett.
Kanske ska skapa en egen religion och kalla den för filosofi. Men sanskritorden är coola, jag ska börja titulera mig Bikkhu.
Puss
Kommentarer
Trackback
