Veritas vincit

Jag blir så less.
Orkar inte bry mig.
Vill bry mig.
Kan inte göra annat än tänka på det.
Saknar det.
Hatar det.
Har makt över det.
Har ingen som helst kontroll.
Vänner.
Får lätt vänner.
Men sen då?
När man vill något mer?
Men man är redan vänner?
Vågar inte göra något, innan man blivit vänner?
Det är väl när man nyss träffats man ska satsa, om man vill få till något, eller hur?
Sen är det ju för sent.
Är det inte så?
Varför är jag oförmögen till det då?
Massa andra grejer klarar jag av, men inte det här.
Kalla det rättvist.
Det är det väl på nåt plan.
Men det är väl inte så mycket begärt?
Vad är mitt problem?
Varför kan jag inte bara "randomly ragga upp någon"?
Eller kan jag det, bara att jag inte ser signalerna och tar då inte nästa steg?
Ni som står brevid mig genom livet, ser ni?
Är det bara jag som är blind?
Eller finns det inget att se...?
Hjälp mig.
Eller,
Varför då.
Allt löser ju sig, sägs det.
Leta inte, det är då de kommer.
Verkar ologiskt.
Världen är inte logisk.
Livet är inte rationellt.
Alls.
Livet går inte att förutse eller förklara med en formel.
Det vore för enkelt.

Puss...
Puss...
Puss...

Mys...