Veritas vincit

Börjar dra ihop sig helt plötsligt. Snart fyller man faktiskt 18. Då ska teorin vara klar. Då ska allt vara fixat. Då ska man vara beredd att dra iväg på massa skojs. Skolgrejerna drar ihop sig också... Min uppskattning av läget är att jag fortfarande klarar 20,0. Får se hur det går i trean...

Livet är konstigt. Jag känner nån sné blandning mellan myssjuka och lovesickness. Myssjukan är brutalt mycket lättare att bota... Men jag känner att det ska inte behövas. Nånstans i mitt sinne så känns det som att jag är bättre än så. Jag ska inte behöva ha en kk. Och det gör jag ju inte heller, uppenbarligen...

Det blir som ett slags vakuum. Hon tackade ödmjukast nej, och jag kämpar fortfarande för att försöka anpassa mig (känns konstigt att skriva hon efter att ha skrivit du så många gånger...). Jag är en relationsmänniska. Jag behöver någon att älska, och bry mig om totalt. Måste bara återgå till läget när jag delar ut min kärlek till alla omkring mig, så som det brukar vara, men det tar ett tag...

Förälskelse är så förbannat underbart. Det är verkligen meningen med livet! No doubt! Att vara kär långt bortom all rationalitet och att nån annan känner likadant mot dig...

"The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return..." /Moulin Rouge

Så sant så sant...

Men man ska inte leta. Dödssynd. Det går garanterat åt helvete om man letar. Man ska bara vara, om än hur svårt, och rätt som det är så står hon där...

Menmen, dags för skönhetssömn. Nationella i Engelska imorgon 8:30. Ska ringa och tacka ja till sommarjobbet innan det också. Ledare på träningsläger för barn. Konfirmandflashbacks någon?

Puss och kram på er mina älskade vänner! Jag vet att jag säger det för sällan, men ni är viktigare än ni tror!