Veritas vincit

Mina känslor är som en burk. Det kan ligga olika saker däri. Ibland är det saker som bubblar och rinner över i härlighet. Ibland är det en klick bajs i botten. Ibland är den halvfylld med vatten som skvalpar runt. Ibland är locket på...

När hon gjorde slut var locket på. Stängde in allt. Hade inga känslor för nånting i åtta månader. Sen öppnade jag på locket. Det fanns kvar. Det skvalpade på i burken så att säga, det hade jäst. Fick mitt nej. Som en spark på burken och en hel del rann ut. Succesivt fyllde jag på med mer och mer, men att träffa dig leder ibland till att man knuffar till burken lite för hårt. Som igår. Snyggt bortsminkat sugmärke *inte*. Det var nog "ingenting". Men, jag har ingen anledning att bry mig. Det där är över nu. Jag bryr mig på tok för mycket för mitt eget bästa...

Jag har haft svårt att tolka min burk på senaste tiden. Men som det ser ut nu så är det som om det saknas nåt. Det är som att det inte rinner som det ska... Det är trögflytande. Jag vet vad det är som fattas egentligen, och det är inte sex. Det är kärlek.

Ovillkorlig, besvarad kärlek.

Sex är faktiskt underskattat. Jag vet, jag har haft en väldigt liberal syn på det, och det har jag väl fortfarande. Men det hjälper faktiskt lite i såna här situationer. Att få känna närhet och att någon bryr sig och tycker om mig. Det får en att inse att man kanske inte behöver ha någon flickvän hela tiden.

Jag saknar när burken rinner över. Eufori. Sånt man kände när man var liten. Typ julafton. Det brukar jag känna på somrarna. Hoppas det kommer i sommar igen.

Imorgon bär det av till polen. Ska bli vansinnigt intressant att besöka auschwitz och birkenau. Det känns som att man får för stor distans när man bara läser om det i historieböckerna. Jag hoppas bara att det inte blir en altför tung upplevelse. Eller, det gör jag nog faktiskt... Om jag ska vara helt ärlig hoppas jag på att jag kommer få gråta ut utav bara helvete. Jag känner att jag behöver det, men att jag inte har någon egentlig anledning.

Åtta dagar kvar till myndig. Ser verkligen fram emot det, samtidigt som det känns lite creepy. Barndomens ansvarsfrihet kommer inte existera längre. Med nya rättigheter kommer nya skyldigheter. Men det är ingen vits med att vela och grubbla. Jag kommer fylla 18 om en vecka vare sig jag vill eller inte. Hoppas att jag klarar mitt körkort...

She haunts my soul... I want to be released from this tornment... What shall i do?