Veritas vincit

Sitter i soffan. Mår illa. Sur som fan, utan någon speciell anledning. Bägaren har bara runnit över helt enkelt. Kommer precis ifrån Jujutsun. Min tränares sätt att instruera och hjälpa en att korrigera som först var lite roligt pga. att det är lite ironiskt och får en att själv upptäcka vad som är fel, är inte lika roligt längre. Man har kommit till den nivån när allt inte är så förbannat självklart! Bara för att man har svart bälte så kanske inte en stressad, nyss sjuk orangebälting fattar precis allt man säger!

Jag orkar inte. Mådde illa redan när jag gick ur duschen i hallen. Åkte väl därifrån vid kvart i. Tog det ganska lungt, ville vara för mig själv litegrann. Visste att pappa behövde bilen 22. Kom hem när bilklockan som går före stod på 22:01. Far kommer mot bilen och säger nåt i stil med "det där var nära" ger mig de andra bilnycklarna, säger inte så mycket mer och åker iväg. Han lät ju inte särskilt glad att se mig. Typ "förlåt för att jag inte ville stressa hem, jag är ju för fan i tid".

Han menade säkert inget illa...

Livet är så drygt nu. För mycket att göra. Jobbet sänker mig mer än jag trodde att det skulle göra. Roligt att tjäna pengar, göra nya saker och träffa nytt folk. Men jag måste lära mig så mycket så snabbt! Inte nog med allt jag har i skolan liksom.

Sen var det ju det där med den lilla damen också. Det lilla spanet. Vet inte om jag orkar göra nåt av det. Tanken har ju såklart slagit. Men jag ska ta goood tid på mig. Vill inte göra något förhastat. Känns bara så typiskt mig att redan "tycka om" en hel del. Ska försöka att vänta ut mig själv.

Mitt humör går verkligen i vågor nu.

Lyssnar på coldplay... Det hjälper...

Ska jobba imorgon. De som vill ge mig en uppmuntrande kram är välkomna i sjödal mellan 9 och 12:30 alternativt brödavdelningen ICA Kvantum kungens kurva mellan 14 och 18.

Tror inte på någon gud. Religion skrämmer mig. Ett verktyg för att få folk att göra saker. Efter allt jag har varit med om så känner jag verkligen att det inte är någonting jag vill associera mig med. Det är inte det att jag inte vågar släppa kontrollen, det är den tanken att någon som dog för två tusen år sedan skulle komma tillbaka och stötta människor. "Jesus hjälpte mig blahblahblah". Du hjälpte dig själv, du bara skyller på Jesus. Nu när kyrketablissemanget verkligen börjar ställa krav på att man ska vara religiös, och framförallt ställa krav på var jag gör på min fritid samt utnyttjar idéllt arbetande ungdomar med sin jävla attityd så kan de ju bara köra upp nåt där solen inte skiner. Synd bara att det finns så underbara människor där trots allt... Vill inte lämna dem. Men tyvärr så väger det negativa över det positiva i organisationen själv. Men vännerna består, hoppas jag...

Jag är lite skraj inför mitt lämnande av THG. Jag vet inte var jag ska ta vägen... Jujutsun har precis bevisat att det inte är en tillräckligt hållbar krets... Har börjat umgås med NVCO06. Trevliga typer. Där finns det nog lite att hämta. Ska smita iväg med mina närmsta boys någon gång snart dessutom. Det behöver jag.

Tack för att du läste.

Puss