Varför?
Varför måste du vara så vansinnigt vacker? Jag tittade lite i din blogg, vilket jag slutade med när du gjorde slut eftersom jag bara mådde dåligt. Nu blev jag påminnd om varför.
I somras var jag så oerhört glad över att du valde mig. Du som är den mest underbara människa jag känner till valde ut just mig till din pojkvän. Jag har aldrig mått så bra, du var mitt allt.
Jag var orolig när du var på medeltidsveckan. Jag visste att folk skulle stöta på dig, just för att du är så vansinnigt söt. Jag var tvärsäker på att du inte skulle bedra mig, men jag var rädd för vad andra skulle göra mot dig, lättpåverkad som du är.
Nu när jag läser din blogg igen förstår jag att situationen inte förändrats särskilt mycket. Det svider i mig att jag inte längre är där och kan stötta dig när du mår dåligt. Klart jag kan trösta dig i egenskap av vän. Men situationer som de där får mig att må hemskt. Att se dig framför mig tillsammans med andra är det som svider mest i mitt sinne. Det är en skärande känsla.
När jag på på DÅM drömde jag om dig. Det sa jag till dig tror jag. Det var en mardröm. Vi var på nåt varuhus tror jag, tillsammans med ett gäng kompisar. Jag kunde urskilja bara dig och min svikare till vän. Du undvek mig. Hela tiden. Men du var med honom också. Ni gjorde inget, men du var hellre med honom än med mig. Att vakna med den där skärande känslan efter åtta månader utan några som helst känslor är ingenting jag tycker att någon ska behöva uppleva.
Allting kommer tillbaka. Både det goda och det onda.
Jag är rädd. Det är nog det jag känner mest förutom kärlek. Rädsla. Att förlora dig igen. Någonstans säger min mage att det är precis det som kommer hända. Rädslan smyger upp längs ryggraden när jag tänker på dig. Min kärlek bara förstärker detta hemska. Dessutom känner jag rädsla för att vara naiv. Att allt detta bara är på grund av att det var JAG som blev dumpad. Jag vill inte det. Snälla någon säg att detta är äkta! Det är så jag känner!
Min far avrådde mig från att ta upp detta igen. Han har i alla år haft mer eller mindre rätt om saker och ting i livet. Vi är så lika mina föräldrar och jag. Men denna gång gick jag emot honom. Magkänslan sa åt mig att ge det ett försök. Det ironiska är att mina föräldrar även propagerar starkt för magkänslan. Så jag gör som de tycker samtidigt som jag inte gör det. Hur som helst så känns det som om jag är ute på outforskat vatten. Jag har inte päronen tätt intill som jag brukar ha. Det är läskigt, men samtidigt känner jag större motivation för att detta är vad jag vill.
Jag vill bara hålla dig. Jag vill krama dig i all evighet. Ge dig massage när du har ont. Laga mat åt dig när du är hungrig. Smeka dig i håret tills du somnar. Ta hand om dig när du är sjuk...
Ville kyssa dig i torsdags, men mitt bättre vetande höll mig tillbaka...
Jag tycker att det här är fruktansvärt jobbigt. Det är tur att jag har folk som stöttar mig. Ni är det enda som håller mig uppe just nu.
Nej, nu ska jag till Ju-Jutsun. Lite mokuso är precis vad jag behöver. På mattan finns du inte. Skolan finns inte. Det är bara jag, min gi, mina tränare och mina kamrater. Jag skulle inte klara mig så bra utan mattan.
Avslutningsvis vill jag bara meddela de som inte förstog mitt förra inlägg så är hon i Paris nu. Poängen är att jag saknar henne och vill ha henne hos mig. Ni som kan franska kan ju läsa själva...
I somras var jag så oerhört glad över att du valde mig. Du som är den mest underbara människa jag känner till valde ut just mig till din pojkvän. Jag har aldrig mått så bra, du var mitt allt.
Jag var orolig när du var på medeltidsveckan. Jag visste att folk skulle stöta på dig, just för att du är så vansinnigt söt. Jag var tvärsäker på att du inte skulle bedra mig, men jag var rädd för vad andra skulle göra mot dig, lättpåverkad som du är.
Nu när jag läser din blogg igen förstår jag att situationen inte förändrats särskilt mycket. Det svider i mig att jag inte längre är där och kan stötta dig när du mår dåligt. Klart jag kan trösta dig i egenskap av vän. Men situationer som de där får mig att må hemskt. Att se dig framför mig tillsammans med andra är det som svider mest i mitt sinne. Det är en skärande känsla.
När jag på på DÅM drömde jag om dig. Det sa jag till dig tror jag. Det var en mardröm. Vi var på nåt varuhus tror jag, tillsammans med ett gäng kompisar. Jag kunde urskilja bara dig och min svikare till vän. Du undvek mig. Hela tiden. Men du var med honom också. Ni gjorde inget, men du var hellre med honom än med mig. Att vakna med den där skärande känslan efter åtta månader utan några som helst känslor är ingenting jag tycker att någon ska behöva uppleva.
Allting kommer tillbaka. Både det goda och det onda.
Jag är rädd. Det är nog det jag känner mest förutom kärlek. Rädsla. Att förlora dig igen. Någonstans säger min mage att det är precis det som kommer hända. Rädslan smyger upp längs ryggraden när jag tänker på dig. Min kärlek bara förstärker detta hemska. Dessutom känner jag rädsla för att vara naiv. Att allt detta bara är på grund av att det var JAG som blev dumpad. Jag vill inte det. Snälla någon säg att detta är äkta! Det är så jag känner!
Min far avrådde mig från att ta upp detta igen. Han har i alla år haft mer eller mindre rätt om saker och ting i livet. Vi är så lika mina föräldrar och jag. Men denna gång gick jag emot honom. Magkänslan sa åt mig att ge det ett försök. Det ironiska är att mina föräldrar även propagerar starkt för magkänslan. Så jag gör som de tycker samtidigt som jag inte gör det. Hur som helst så känns det som om jag är ute på outforskat vatten. Jag har inte päronen tätt intill som jag brukar ha. Det är läskigt, men samtidigt känner jag större motivation för att detta är vad jag vill.
Jag vill bara hålla dig. Jag vill krama dig i all evighet. Ge dig massage när du har ont. Laga mat åt dig när du är hungrig. Smeka dig i håret tills du somnar. Ta hand om dig när du är sjuk...
Ville kyssa dig i torsdags, men mitt bättre vetande höll mig tillbaka...
Jag tycker att det här är fruktansvärt jobbigt. Det är tur att jag har folk som stöttar mig. Ni är det enda som håller mig uppe just nu.
Nej, nu ska jag till Ju-Jutsun. Lite mokuso är precis vad jag behöver. På mattan finns du inte. Skolan finns inte. Det är bara jag, min gi, mina tränare och mina kamrater. Jag skulle inte klara mig så bra utan mattan.
Avslutningsvis vill jag bara meddela de som inte förstog mitt förra inlägg så är hon i Paris nu. Poängen är att jag saknar henne och vill ha henne hos mig. Ni som kan franska kan ju läsa själva...
Poison - Alice Cooper
Kommentarer
Trackback
