Veritas vincit

Det kändes BRA! Lättnad is the shit.

Nu är det bara biologihemtentan som ligger och skaver. Andreas vet ju vad jag går för, men det vore onödigt att bajsa på sitt mvg i onödan. Så det blir nog lite helgskrivande. Om jag känner mig själv rätt så kommer det bli väldigt sparsamt med sånt, men nån gång ska man bättra sig.

Jag känner att jag börjar tappa motivation. Klart jag vill prestera bra och så, men jag börjar bli så vansinnigt lat. Det är inte bra. Jag tror inte jag ligger i mental fas nånstans. Som tur är så har jag inte schabblat till nånting, än...

Jag känner mig tom, igen. Jag vette fan vad jag själv känner längre. Eller, det gör jag visst. Jag känner ingenting alls. För nånting. Mådde bra när vi solade efter skolan idag, så jag är ju inte apatisk.

Du är ett mysterium. Min mage spunkar ur när jag försöker känna efter om dig. Men samtidigt så bryr jag mig jättemycket om dig. Det är som att min mage förbereder sig för det värsta. Nånstans föranar den smällen som komma skall. Ja, jag ska erkänna, jag är inte optimistisk just nu... Men jag står fast vid min åsikt. Detta har funkat och kommer att funka. Även om vi båda inte är i fas för tillfället...

Det kommer ta slut snart. Jag känner det. På ett eller annat sätt så kommer den här historien snart få sin upplösning. Det märks på dig.