Veritas vincit

Var på träningsläger i Jönköping i helgen. Var ute på lördagen. Gick tillbaka mot skolan där vi skulle sova tillsammans med min kära Jujutsukompis.

Vi började prata om relationer och kärlek och sånt. Eller, snarare, vi började prata om hennes pojkvän. Vi kom väl inte fram till så mycket, det verkade gå bra. Sen började vi prata om hur det gick för mig. Jag började lätta på hjärtat, vilket jag i regel är ganska bra på. Men lite toxifierad som man var så var man ganska skakis av ämnet när vi kom fram till skolan. Vi slog oss ner i en trappa och fortsatte prata. Jag började bli rätt spänd och hon sa att jag fick gråta ut om jag ville, att det skulle kännas bättre. Min spontana tanke var att "nej det behövs väl inte". Men till slut så brast det. Allt for ut på en gång. Åtta månader är lång tid. Väldigt starka känslor man sätter lock på jäser ganska bra under så länge. Vi satt där ett tag... 

Efteråt var det inte lika tungt att tänka på det. Samdigt känns det djupare. Det är svårt att beskriva, men jag är övertygad om att det var nyttigt.

Jag är för bra på att ha höga förhoppningar, men den här gången känns det som att jag har en realistisk, om än ganska negativ inställning.

Pratade med en vän i telefon förut som påstår att jag faktiskt älskar henne, men det är ett så starkt ord. Det är inte helt otänkbart att så är fallet, men jag vet inte vad det är att älska någon...

Jag är bara så rädd för att jag är naiv och att detta inte är äkta. Jag vill inte...

Tack för att du satt kvar.

Since you've been gone - Rainbow