Veritas vincit

Jag börjar tappa ork...

Föräldrarna undrar om det är så viktigt att träffa dig/er imorgon. Jag säger ja. Jag nämner inte dig vid namn. Jag vågar inte. Jag vågar inte ta den diskussionen. Det ska handlas skor och bäras fönster och bli dåligt väder så de ifrågasätter värdet att dra iväg för min del. Jag vill inte avslöja den sanna anledningen till att jag inte vill annat.

Jag orkar inte plugga just nu. Jag har tre kursprov i franska nästa vecka, rustningshelg hela helgen, och jag har fortfarande typ inte pluggat nånting. Jag bara sitter med min bärbara framför tv'n. Vad händer med mig?

Fick ett sånt där anfall igen. Myssjuka. Sitter och har en mental drabbning med mig själv och säger att det inte är du! Det är inte värt det! ÅÅååååh, jag håller på att bli knäpp! Från den ljusa sidan så är läget iaf mer eller mindre oförändrat, altså, det är iaf inte på väg utför...

Jag känner mig chokad. Det är en bra beskrivning. Och jag kan inte bolla tankar med mina päron. Det är krävande. Eller, klart jag kan, men de håller inte med mig... Jag vill ha hjälp, inte en diskussion.

Och det enda jag kan göra är att antingen vänta, eller ge upp. Det sistnämnda är fullständigt uteslutet.


Orkar inte tänka ut nån låt idag. Hoppas ni har överseende. Fins det ingen låt som heter I feel helpless?...