La Vie en Rose
Dagarna blir inte bättre. Idag gick vi på bio med franskagruppen och såg La Vie en Rose. Fruktansvärt djup och deprimerande film, men bra. Helt plötsligt fick jag en sån enorm lust att luta huvet på min grannes axel och kela lite, men ungefär en halv sekund senare mindes jag att det inte var du som satt där. Tårarna var inte sena fram. De man inte ser lider man inte av, så ingen märkte.
På vägen hem la jag mig i Fullerstaparken, under ett träd. Kände att jag ville vara med mig själv en stund. Det var faktiskt oväntat skönt. Stjärnorna tittade fram. En av dem glänste så starkt att det var som att man hade vinklat en spegel så att bilden av dig reflekterades mot mig. Runt om himlen flög en massa flygplan. Jag ville att du skulle vara på ett av dem, men kände mig maktlös...
Liggandes i gräset, under ett träd, maktlös. Himlen påminnde mig om Ådö. Denna underbara sommar. Livet är inte rättvist. Allt tar slut. Men varför ska det behöva ta slut så fort? Hur mycket jag än ville så kunde jag inte ändra dina känslor. Men tog det verkligen slut, eller blev du bara skrämd för förändringen? Jag hoppas...
Ringde en vän på väg hem. Behövde höra en röst. Ville allra helst höra din, eller möjligtvis en röst av dem som är med dig, men det vågade jag inte. Jag ansåg det olämpligt. Du ska få fundera i fred, alternativt slippa fundera.
Jag har lärt mig så mycket. Jag vet att det är svårt att inse, men det har jag. Jag har sett tillbaka på vår tid och känt efter om det jag gjorde. Jag förstår att jag var tjatig och beskyddande och allting när jag tjatade om dricka och rökning. Jag hatar rökning och jag förstår inte hur du kan skada dig själv så, men jag har insett att om jag tjatar så bidrar det inte till nånting. Snarare tvärt om. Men nu vet du ju vad jag känner, det är ett ställningstagande du får ta själv. Jag tror vi kan ha stor nytta av våra erfarenheter från i somras. Även om det är undermedvetet så tror jag att vi kommer att ha förändrat oss till det bättre. Inte mycket, men avgörande. Jag är fortfarande mig själv, om än lite mer mogen. Och du, du är mig mer kär än någonsin. Detta är inte förälskelse längre. Det var det för ett år sen. Nu är det bara ren kärlek rakt igenom. Jag hoppas att du också har detta frö jag burit på i åtta månader, och att även ditt blommar ut till detta otroliga fenomen som min kärlek är.
Ååh jag vill upp på mattan igen... Där finns inte denna rädsla... Den som skaver, den som skär och förlamar... Snälla... Snälla... Det gör ont...
Mitt hjärta är i Paris. Ty där min skatt är, där kommer också mitt hjärta att vara...
På vägen hem la jag mig i Fullerstaparken, under ett träd. Kände att jag ville vara med mig själv en stund. Det var faktiskt oväntat skönt. Stjärnorna tittade fram. En av dem glänste så starkt att det var som att man hade vinklat en spegel så att bilden av dig reflekterades mot mig. Runt om himlen flög en massa flygplan. Jag ville att du skulle vara på ett av dem, men kände mig maktlös...
Liggandes i gräset, under ett träd, maktlös. Himlen påminnde mig om Ådö. Denna underbara sommar. Livet är inte rättvist. Allt tar slut. Men varför ska det behöva ta slut så fort? Hur mycket jag än ville så kunde jag inte ändra dina känslor. Men tog det verkligen slut, eller blev du bara skrämd för förändringen? Jag hoppas...
Ringde en vän på väg hem. Behövde höra en röst. Ville allra helst höra din, eller möjligtvis en röst av dem som är med dig, men det vågade jag inte. Jag ansåg det olämpligt. Du ska få fundera i fred, alternativt slippa fundera.
Jag har lärt mig så mycket. Jag vet att det är svårt att inse, men det har jag. Jag har sett tillbaka på vår tid och känt efter om det jag gjorde. Jag förstår att jag var tjatig och beskyddande och allting när jag tjatade om dricka och rökning. Jag hatar rökning och jag förstår inte hur du kan skada dig själv så, men jag har insett att om jag tjatar så bidrar det inte till nånting. Snarare tvärt om. Men nu vet du ju vad jag känner, det är ett ställningstagande du får ta själv. Jag tror vi kan ha stor nytta av våra erfarenheter från i somras. Även om det är undermedvetet så tror jag att vi kommer att ha förändrat oss till det bättre. Inte mycket, men avgörande. Jag är fortfarande mig själv, om än lite mer mogen. Och du, du är mig mer kär än någonsin. Detta är inte förälskelse längre. Det var det för ett år sen. Nu är det bara ren kärlek rakt igenom. Jag hoppas att du också har detta frö jag burit på i åtta månader, och att även ditt blommar ut till detta otroliga fenomen som min kärlek är.
Ååh jag vill upp på mattan igen... Där finns inte denna rädsla... Den som skaver, den som skär och förlamar... Snälla... Snälla... Det gör ont...
Mitt hjärta är i Paris. Ty där min skatt är, där kommer också mitt hjärta att vara...
It seemed like such a good idea at the time - The Darkness
Kommentarer
Trackback
