"Du e det finaste jag vet..."
Känner mig lite smått musikalisk. Har börjat nöta Champagne Bath med Sonata Arctica. Bra låt. Fick den av dig dessutom, det gör den ännu bättre. Texten har typ ingenting med oss att göra, but still =).
Jag börjar nästan känna mig lycklig. Alla som läser bloggen säger eller skriver så vackra saker om den. Antingen att jag är poet, eller att känslorna lyser, eller att det går rakt in i hjärtat. Med främst av allt: jag finns här. Det ger mig en otrolig värme. Det är obeskrivligt, det ger mig styrka att klara av denna väntan. Jag är fasansfullt otålig just nu. LOVA att du säger till om jag är tjatig. Jag är ganska bra på balans, men jag har mina brister.
Nu vet jag inte om du fortfarande läser här. Du kanske tycker det är för jobbigt, eller så vill du kanske få en insikt i mitt stora lilla hjärta. I vilket fall som helst, så vill jag att du ska veta detta:
Även om du inte har särskilt höga tankar om dig själv, om du tycker att du är elak eller bara allmänt konstig, så håller jag inte med. Du är den allra finaste människa jag känner. Jag känner mig nästan kränkt när du talar ner om dig själv. Du är så otroligt vacker på alla sätt, jag förstår inte att du inte tar åt dig! Ditt senaste blogginlägg skrämmer mig lite. Varför är du så rädd för hur du påverkar folk? Istället för att bara se att nåt händer, bli rädd och sen försöka fly, ta tag i det! Använd den påverkan du har till att rätta till saker och ting. Du har större påverkan på folk än vad du tillåter dig själv att tro. Du är så försiktig.
Jag förstår om du är rädd att såra mig. Var inte det. Det enda sättet du kan såra mig på är att inte vara ärlig mot dig själv. Fundera och kom fram till vad du känner, och agera därefter! Om du går emot dina egna känslor så kommer jag bli ledsen.
Jag vill vara med dig. Jag dagdrömmer om att du sitter brevid mig i soffan, ligger brevid mig i min säng, cyklar med mig till skolan. Få det inte till att jag är paranoid, det är mer som en önskan. Ditt underbara leende, ditt vackra hår, hela du fyller mig med en värme jag inte känt på åtta månader. Jag vet att det bara gått två veckor tills du fick reda på allt, men jag saknar dig.
Jag förstår om du är rädd för hur det kommer bli. Jag tror också att det kommer bli nån slags emotionell accelerationssträcka. Vi har trots allt inte umgåtts nästan alls på åtta månader, det är klart det tar ett tag att vänja sig. Jag tror att det är nåt vi kommer klara utan problem, vi är så pass ärliga med varandra.
Det är dig jag vill ha. Du är kvinnan i mitt liv. Tro inget annat.
Det här börjar arta sig mer och mer som brev till dig... Fast det känns skönt på ett sätt att andra läser, jag vet inte varför...
Åååh nu kom jag på någonting jag verkligen saknar!
Jag börjar nästan känna mig lycklig. Alla som läser bloggen säger eller skriver så vackra saker om den. Antingen att jag är poet, eller att känslorna lyser, eller att det går rakt in i hjärtat. Med främst av allt: jag finns här. Det ger mig en otrolig värme. Det är obeskrivligt, det ger mig styrka att klara av denna väntan. Jag är fasansfullt otålig just nu. LOVA att du säger till om jag är tjatig. Jag är ganska bra på balans, men jag har mina brister.
Nu vet jag inte om du fortfarande läser här. Du kanske tycker det är för jobbigt, eller så vill du kanske få en insikt i mitt stora lilla hjärta. I vilket fall som helst, så vill jag att du ska veta detta:
Även om du inte har särskilt höga tankar om dig själv, om du tycker att du är elak eller bara allmänt konstig, så håller jag inte med. Du är den allra finaste människa jag känner. Jag känner mig nästan kränkt när du talar ner om dig själv. Du är så otroligt vacker på alla sätt, jag förstår inte att du inte tar åt dig! Ditt senaste blogginlägg skrämmer mig lite. Varför är du så rädd för hur du påverkar folk? Istället för att bara se att nåt händer, bli rädd och sen försöka fly, ta tag i det! Använd den påverkan du har till att rätta till saker och ting. Du har större påverkan på folk än vad du tillåter dig själv att tro. Du är så försiktig.
Jag förstår om du är rädd att såra mig. Var inte det. Det enda sättet du kan såra mig på är att inte vara ärlig mot dig själv. Fundera och kom fram till vad du känner, och agera därefter! Om du går emot dina egna känslor så kommer jag bli ledsen.
Jag vill vara med dig. Jag dagdrömmer om att du sitter brevid mig i soffan, ligger brevid mig i min säng, cyklar med mig till skolan. Få det inte till att jag är paranoid, det är mer som en önskan. Ditt underbara leende, ditt vackra hår, hela du fyller mig med en värme jag inte känt på åtta månader. Jag vet att det bara gått två veckor tills du fick reda på allt, men jag saknar dig.
Jag förstår om du är rädd för hur det kommer bli. Jag tror också att det kommer bli nån slags emotionell accelerationssträcka. Vi har trots allt inte umgåtts nästan alls på åtta månader, det är klart det tar ett tag att vänja sig. Jag tror att det är nåt vi kommer klara utan problem, vi är så pass ärliga med varandra.
Det är dig jag vill ha. Du är kvinnan i mitt liv. Tro inget annat.
Det här börjar arta sig mer och mer som brev till dig... Fast det känns skönt på ett sätt att andra läser, jag vet inte varför...
Åååh nu kom jag på någonting jag verkligen saknar!
Killa mig på ryggen - Robert Broberg
Kommentarer
Trackback
