Veritas vincit

Fan det är som att man börjat leva igen. Man börjar tänka igen och njuta av vädret och himlen som man gjorde förr. Jag är återuppväckt, och det är skönt.

Var på promenad med vår vän. Min uppfattning om henne har förändrats sen i somras. Jag höll henne ansvarig för din rökning förut, vilket jag nu insett var smärre felaktigt. Vi kom faktiskt fram till att hela min anti-rökningskampanj i somras faktiskt inte hade någon annan effekt än skada på vårt förhållande. Hon är en bra tjej, inget snack om saken.

Det är massa såna saker jag har lärt mig. Småsaker man insett i efterhand. Sånt som gör att jag känner starkare att det är värt att försöka igen. Jag har lappat till några av mina gamla brister, och jag är övertygad om att du har det.

Jag vill ha ett Ja. Varken ett "nja" eller "ja, MEN". Om men'et kommer så är du inte säker. Det enda som kommer hända då är att jag kommer bli otroligt sårad igen. Ska vi försöka igen så ska båda ge minst 100%, och det är jag villig att göra. Även ifall det går i backen så tänker jag satsa allt. Det är du värd, jag hoppas jag är det.

Jag har funderat lite på vad nästa steg ska bli. Min planering sträcker sig inte längre än att du kommer hem ifrån Paris. Jag antar att jag få anpassa mig till situationen då och se vad du säger. Om vi ska träffas, eller bara prata på msn. Jag vet inte om jag vågar ta upp detta, jag vill ju inte tjata eftersom jag lovat dig all tid. Samtidigt vill jag inget annat än veta... Jag saknar dig!

Hoppas att det löser sig till det bättre. Våren är här. Pånyttfödelsens månad. Det är här det gamla slutar och det nya tar sin början. Hoppas att de åtta månadernas kvävda lidande kan sluta här och vi inleda något nytt. Du och jag. Hoppas det blir tillsammans.

Jag är rädd för att skrämma bort dig med mina känslor...

Somethin' Stupid - Frank & Nancy Sinatra

Ironiskt. Jag mår som bäst nu när jag sovit som minst. Somnade väl inte innan ett igår eller nåt. sen upp innan sju.
Saknade inte dig lika vansinnigt idag. Det var skönt för omväxlings skull. Ska ta det lungt ikväll. Ta en promenad med en vän till dig och snacka lite. Blev bjuden på nån maskerad, men jag tror inte att jag varken orkar eller har lust... Det hade varit jätteroligt att gå dit med dig dock. Det är alltid lika skönt att vara med dig, skulle vara med dig jämt och ständigt om jag fick bestämma, men det funkar inte riktigt så...

Jag tycker du kan komma hem nu. Jag saknar dig. Jag är bara nervös över hur lång tid ditt beslut kommer ta... Jag har lovat att ge dig all tid du behöver, och det löftet ligger mig närmast om hjärtat. Jag ska göra så gott jag kan för att inte tjata på dig. Det är ett av det svåraste jag vet. Att prata med dig utan att prata om oss. Det blir nån slags skådespel som inte är behagligt någonstans...

Fick en bild av dig. Skulle hjälpa dig att redigera den. Du är jättefin på den. Den ligger på skrivbordet. Jag borde inte titta på den, men ditt leende är det vackraste jag sett...

Jag tror jag håller på att bli tokig.


PS. Ni som trots allt läser denna blogg får väldigt gärna kommentera om ni vill. Det är skönt att få lite bekräftelse att jag gör nåt vettigt. DS

Your song - Elton John

Dagarna blir inte bättre. Idag gick vi på bio med franskagruppen och såg La Vie en Rose. Fruktansvärt djup och deprimerande film, men bra. Helt plötsligt fick jag en sån enorm lust att luta huvet på min grannes axel och kela lite, men ungefär en halv sekund senare mindes jag att det inte var du som satt där. Tårarna var inte sena fram. De man inte ser lider man inte av, så ingen märkte.

På vägen hem la jag mig i Fullerstaparken, under ett träd. Kände att jag ville vara med mig själv en stund. Det var faktiskt oväntat skönt. Stjärnorna tittade fram. En av dem glänste så starkt att det var som att man hade vinklat en spegel så att bilden av dig reflekterades mot mig. Runt om himlen flög en massa flygplan. Jag ville att du skulle vara på ett av dem, men kände mig maktlös...

Liggandes i gräset, under ett träd, maktlös. Himlen påminnde mig om Ådö. Denna underbara sommar. Livet är inte rättvist. Allt tar slut. Men varför ska det behöva ta slut så fort? Hur mycket jag än ville så kunde jag inte ändra dina känslor. Men tog det verkligen slut, eller blev du bara skrämd för förändringen? Jag hoppas...

Ringde en vän på väg hem. Behövde höra en röst. Ville allra helst höra din, eller möjligtvis en röst av dem som är med dig, men det vågade jag inte. Jag ansåg det olämpligt. Du ska få fundera i fred, alternativt slippa fundera.

Jag har lärt mig så mycket. Jag vet att det är svårt att inse, men det har jag. Jag har sett tillbaka på vår tid och känt efter om det jag gjorde. Jag förstår att jag var tjatig och beskyddande och allting när jag tjatade om dricka och rökning. Jag hatar rökning och jag förstår inte hur du kan skada dig själv så, men jag har insett att om jag tjatar så bidrar det inte till nånting. Snarare tvärt om. Men nu vet du ju vad jag känner, det är ett ställningstagande du får ta själv. Jag tror vi kan ha stor nytta av våra erfarenheter från i somras. Även om det är undermedvetet så tror jag att vi kommer att ha förändrat oss till det bättre. Inte mycket, men avgörande. Jag är fortfarande mig själv, om än lite mer mogen. Och du, du är mig mer kär än någonsin. Detta är inte förälskelse längre. Det var det för ett år sen. Nu är det bara ren kärlek rakt igenom. Jag hoppas att du också har detta frö jag burit på i åtta månader, och att även ditt blommar ut till detta otroliga fenomen som min kärlek är.

Ååh jag vill upp på mattan igen... Där finns inte denna rädsla... Den som skaver, den som skär och förlamar... Snälla... Snälla... Det gör ont...

Mitt hjärta är i Paris. Ty där min skatt är, där kommer också mitt hjärta att vara...

It seemed like such a good idea at the time - The Darkness

Varför måste du vara så vansinnigt vacker? Jag tittade lite i din blogg, vilket jag slutade med när du gjorde slut eftersom jag bara mådde dåligt. Nu blev jag påminnd om varför.

I somras var jag så oerhört glad över att du valde mig. Du som är den mest underbara människa jag känner till valde ut just mig till din pojkvän. Jag har aldrig mått så bra, du var mitt allt.

Jag var orolig när du var på medeltidsveckan. Jag visste att folk skulle stöta på dig, just för att du är så vansinnigt söt. Jag var tvärsäker på att du inte skulle bedra mig, men jag var rädd för vad andra skulle göra mot dig, lättpåverkad som du är.

Nu när jag läser din blogg igen förstår jag att situationen inte förändrats särskilt mycket. Det svider i mig att jag inte längre är där och kan stötta dig när du mår dåligt. Klart jag kan trösta dig i egenskap av vän. Men situationer som de där får mig att må hemskt. Att se dig framför mig tillsammans med andra är det som svider mest i mitt sinne. Det är en skärande känsla.

När jag på på DÅM drömde jag om dig. Det sa jag till dig tror jag. Det var en mardröm. Vi var på nåt varuhus tror jag, tillsammans med ett gäng kompisar. Jag kunde urskilja bara dig och min svikare till vän. Du undvek mig. Hela tiden. Men du var med honom också. Ni gjorde inget, men du var hellre med honom än med mig. Att vakna med den där skärande känslan efter åtta månader utan några som helst känslor är ingenting jag tycker att någon ska behöva uppleva.

Allting kommer tillbaka. Både det goda och det onda.

Jag är rädd. Det är nog det jag känner mest förutom kärlek. Rädsla. Att förlora dig igen. Någonstans säger min mage att det är precis det som kommer hända. Rädslan smyger upp längs ryggraden när jag tänker på dig. Min kärlek bara förstärker detta hemska. Dessutom känner jag rädsla för att vara naiv. Att allt detta bara är på grund av att det var JAG som blev dumpad. Jag vill inte det. Snälla någon säg att detta är äkta! Det är så jag känner!

Min far avrådde mig från att ta upp detta igen. Han har i alla år haft mer eller mindre rätt om saker och ting i livet. Vi är så lika mina föräldrar och jag. Men denna gång gick jag emot honom. Magkänslan sa åt mig att ge det ett försök. Det ironiska är att mina föräldrar även propagerar starkt för magkänslan. Så jag gör som de tycker samtidigt som jag inte gör det. Hur som helst så känns det som om jag är ute på outforskat vatten. Jag har inte päronen tätt intill som jag brukar ha. Det är läskigt, men samtidigt känner jag större motivation för att detta är vad jag vill.

Jag vill bara hålla dig. Jag vill krama dig i all evighet. Ge dig massage när du har ont. Laga mat åt dig när du är hungrig. Smeka dig i håret tills du somnar. Ta hand om dig när du är sjuk...

Ville kyssa dig i torsdags, men mitt bättre vetande höll mig tillbaka...

Jag tycker att det här är fruktansvärt jobbigt. Det är tur att jag har folk som stöttar mig. Ni är det enda som håller mig uppe just nu.

Nej, nu ska jag till Ju-Jutsun. Lite mokuso är precis vad jag behöver. På mattan finns du inte. Skolan finns inte. Det är bara jag, min gi, mina tränare och mina kamrater. Jag skulle inte klara mig så bra utan mattan.

Avslutningsvis vill jag bara meddela de som inte förstog mitt förra inlägg så är hon i Paris nu. Poängen är att jag saknar henne och vill ha henne hos mig. Ni som kan franska kan ju läsa själva...

Poison - Alice Cooper

Maintenant ma chèrie est arrivé à Paris. J'éspère tout sera drôle.

Tu me manque. Tu est trop souvent dans ma tête.

Viens dans mon bras... Chérie...

Var på träningsläger i Jönköping i helgen. Var ute på lördagen. Gick tillbaka mot skolan där vi skulle sova tillsammans med min kära Jujutsukompis.

Vi började prata om relationer och kärlek och sånt. Eller, snarare, vi började prata om hennes pojkvän. Vi kom väl inte fram till så mycket, det verkade gå bra. Sen började vi prata om hur det gick för mig. Jag började lätta på hjärtat, vilket jag i regel är ganska bra på. Men lite toxifierad som man var så var man ganska skakis av ämnet när vi kom fram till skolan. Vi slog oss ner i en trappa och fortsatte prata. Jag började bli rätt spänd och hon sa att jag fick gråta ut om jag ville, att det skulle kännas bättre. Min spontana tanke var att "nej det behövs väl inte". Men till slut så brast det. Allt for ut på en gång. Åtta månader är lång tid. Väldigt starka känslor man sätter lock på jäser ganska bra under så länge. Vi satt där ett tag... 

Efteråt var det inte lika tungt att tänka på det. Samdigt känns det djupare. Det är svårt att beskriva, men jag är övertygad om att det var nyttigt.

Jag är för bra på att ha höga förhoppningar, men den här gången känns det som att jag har en realistisk, om än ganska negativ inställning.

Pratade med en vän i telefon förut som påstår att jag faktiskt älskar henne, men det är ett så starkt ord. Det är inte helt otänkbart att så är fallet, men jag vet inte vad det är att älska någon...

Jag är bara så rädd för att jag är naiv och att detta inte är äkta. Jag vill inte...

Tack för att du satt kvar.

Since you've been gone - Rainbow

Jaa, då var det altså gjort. Nu har man skaffat blogg.

 Det sägs att skriva ska vara väldigt bra för att få ut sina tankar. Jag är egentligen en pratare, men jag ska ge detta ett försök.

Jag vill varna känsliga läsare. Jag misstänker att det kommer finnas en tendens till att jag blir lite mer neggo än vanligt när jag skriver, så ta mig inte för hårt =)